Jag måste erkänna en sak.
Det kanske inte är en sak som är helt ok att säga, men jag måste säga det ändå. Det är dags att ni får veta.
Men jag tål dem inte.
Jag tål dem inte alls.
Inte hur de klär sig.
Hur de uppför sig.
Vad de pratar om.
Jag blir faktiskt så irriterad på dem att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Och ibland känns det som att de är överallt.
Man blir påmind om dem i de konstigaste sammanhang. Kanske när man ska äta lunch.
Eller när man pratar om husdjur. Eller husrenoveringar.
Mitt ordningssinne får faktiskt frispel och jag vill bara skrika att ”Man kan faktiskt inte ha en pool i garaget!” och att man inte alls kan ha tusen tigrar i ladan.
Nej, jag tål dem faktiskt inte alls. Jag blir sjuk och måste tänka på annat.
Nåt helt annat än de där förbannade Loranga, Masarin och Dartanjang.
Och ändå utsatte jag mig för Barbro Lindgren-utställningen på Dunkers Kulturhus förra sommaren.
Old Adult Reads Young Adult 
Jag är väldigt skeptisk till det du säger nu. Väldigt. Vet inte riktigt hur jag ska kunna återhämta mig efter det här.
GillaGilla
Hallå, jag blottar mitt innersta här!
GillaGilla
Mm, och det är fan tur för dig att du kompenserar i överflöd på andra områden.
GillaGilla
Lyckan som uppstår när man inser att man inte är ensam om att inte tycka om Loranga och gänget! Jag måste också säga att jag har svårt för Barbro Lindgren i allmänhet, jag förstår fortfarande inte hur hon kunde få ALMA-priset förra året (nu ska jag gå och gömma mig eftersom alla andra i hela världen verkar gilla henne).
GillaGilla
Jag bläddrade lite i min sambos böcker inför det här inlägget och jag klarar helt enkelt inte av dem. Skönt att veta att det finns nån mer där ute!
GillaGilla