En välkommen biverkning.

Efter att ha läst ”Fandom” av Anna Day så fick jag en omåttlig lust att plöja nåt som påminde hyfsat mycket om den fiktiva YA som boken handlar om (låter det rörigt? läs recensionen så förstår ni bättre). Valet stod då främst mellan de två mer eller mindre ursprungliga giganterna inom YA-dystopi-kärlekstriangelgenren – med andra ord ”Hunger Games” eller ”Divergent”. Eftersom ”Divergent” är en serie som verkligen inte åldrats med värdighet i mitt huvud sen jag läste ut den så föll valet naturligtvis på Katniss och co. Ska jag vara ärlig så har även den serien sina brister och jag har ta mig tusan varken tid eller lust att läsa den trilogin från pärm till pärm. Det kan också vara så att jag inte ens äger alla böckerna… Jag har i och för sig faktiskt den första, men då med det där mindre snygga omslaget:

Så jag har faktiskt börjat se om filmerna, och har i skrivande stund två kvar. De sista två har jag märkligt nog inte ens sett.

Det jag märkt hittills är att jag dels inte kommer ihåg jättemycket och dels hur himla grått allting är. Det är lätt den gråaste filmskalan sen ”Schindler’s List” och det vägs faktiskt inte riktigt upp av att alla i District 12 cosplayar Lady Gaga som om livet hängde på det.

Jag återkommer naturligtvis med en er grundlig analys när jag betat av resterande filmer. Det ska bli väldigt spännande att se dem.

PS. Nån kanske säger: ”Men David, Divergent-filmerna då?”. Och då säger jag: ”NEJ, jag äter hellre gröt med sugrör än tittar på dem.” Usch och fy. DS.