Recension – Det sextonde året

Författare: Kim Liggett

Beskrivning: ”Ingen talar om nådeåret. Det är förbjudet. Vi får veta att vi har kraften att locka vuxna män ur deras sängar, att få unga pojkar att förlora förståndet och att driva hustrur till vansinne av svartsjuka. Det är därför vi blir förvisade vårt sextonde år, för att släppa ut vår magi i naturen innan vi tillåts återvända till civilisationen.

Sextonåriga Tierneys nådeår närmar sig. Under ett års tid ska hon och byns jämnåriga unga kvinnor leva avskilt från samhället, på en ödslig plats i skogen. Därefter ska de återvända renade och redo för äktenskap.

Snart inser Tierney att det svåraste är inte att försöka överleva i skogen. Det farligaste är inte jägarna, som väntar på en chans att få tag i en av flickorna för att tjäna pengar på svarta marknaden. Det stora hotet är de andra flickorna. För är det något som är verkligt så är det att nådeåret kan driva vem som helst till vansinne. Och det är inte alla som kommer att klara sig.”

Omdöme: Jaja, den här kom ut lagom till internationella kvinnodagen. Det var en månad sen. Recensionen kommer nu. Lev med det.

”Det sextonde året” är nåt så märkligt och utrotningshotat som en YA-dystopi. Vi borde alla ta en liten stund och beundra den och kanske ta lite bilder, för snart finns kanske dystopierna ta mig tusan inte mer. Därför borde alla läsa några, bara för att ha gjort det. (Det är för övrigt samma argumentation som de där Östermalms-panschisarna på TV har för att äta rökt ål – ”snart är den ju utrotad, så det gäller ju att passa på att äta så många man kan”. Jag har aldrig sagt att de är intelligenta, de där människorna. Ålarnas intelligens vet jag dock ingenting om, men hur smarta kan de vara egentligen? Titta på dem.)

Som sagt, för bara några år sedan fanns det mängder med dystopier. De levde i stora flockar och härjade över hela världen, från Antarktis till Treriksröset och de förökade sig dessutom kopiöst, vilket kanske också var det stora problemet. Lite för många individer men riktigt låg kvalitet på sitt DNA och då blev det som det blev. Sen dess har de blivit väldigt sällsynta, eventuellt att de dessutom blev uppätna av Det Stora Fantasy-djuret i nån sorts metaforisk ”ät allt du orkar”-buffe för under hundringen.

Hur som helst, det här är en jäkla blodig och frustrerande liten sak, på det bra sättet alltså. Det är gott om riktigt köttiga och slaskiga sekvenser, och folk dör som flugor i stort sett hela tiden i boken, antingen för egen hand eller så får de hjälp av nån med mindre respekt för livet än de där som slänger ölburkar i kohagar. Fy fan för dem. Men känsliga läsare varnas.

Och det är en sak jag gillar med den här boken. Jag gillar också miljön, som påminner om nån sorts ohälsosam amerikansk 1600-tal med en massa inslag från nybyggare, och låtsas-skandinaviska. När jag läste just de bitarna brukade jag tänka på hur de pratar i ”Fargo” fast att alla hade Amish-kläder. Det funkade förvånansvärt bra.

Dessutom kan man bli riktigt arg ibland i boken, främst på grund av en jäkla rutten samhällsstruktur och gubbjävlarna i boken (och som jag varit inne på tidigare – gubbjävel är mer en diagnos än en specifik person. Man måste faktiskt inte ens ha snopp för att var en gubbjävel, tro´t eller ej), så vill man få upp blodtrycket lite grann går det alldeles utmärkt att läsa några av de första kapitlen. Det blir ungefär som att äta en stark chili, fast för hjärnan.

Det är också i den första tredjedelen boken levererar som bäst, då är den riktigt kul på det där ”undrar vem som får en yxa i huvudet härnäst”-sättet. Men sen, ojojoj, jäklar i gatan, då får man stoppa huvudet i en hink med isvatten för då kommer en av de mest obekvämt inknölade romanserna sen jag såg filmatiseringen av Femte vågen. Och har ni inte läst den TOTALA slakten jag gjorde av den , you are in for a treat!

Men vet ni vad det bästa är ändå? Det är att den inte försöker tänja ut sig till en trilogi. Den känns liksom helt klar när man läst ut den. Det hedrar faktiskt Liggett en hel del. Det finns en hel del hyggliga idéer och spännande passager så som underhållning för stunden är boken ändå helt ok, men inte nåt som lämnar några bestående intryck/avtryck/men för livet. Men är du extremt utsvulten på dystopier – som sagt, ta en tugga, man vet aldrig om man får chansen igen.

Bra grej: Det är inte ofta man får läsa om tjejer som skalperar varandra.

Dålig grej: Det är inte ofta man får läsa om tjejer som skalperar varandra.

För en gångs skull är det här ett recensionsexemplar från förlaget.

Bokus / Omnible