Dubbelrecension – Imperiets Arvingar: Bortförda och Järnrosen

Författare: Oskar Källner, illustrationer: Karl Johnsson

Beskrivning: ”Alice och Elias bor med sina föräldrar i ett villaområde utanför Uppsala. De lever ett liv som liknar alla andras. Men en kväll försvinner mamma, och pappa blir tagen av polisen, misstänkt för att vara inblandad. Alice och Elias bestämmer sig för att rädda sina föräldrar. De beger sig ut i Lunsenskogen för att leta efter mamma, men de hittar någonting helt annat. För i samma skog befinner sig Brock, en azkalor från rymdskeppet Stillheten, som är ute på uppdrag för att rädda en förlorad besättningsman. Och det ska snart visa sig att Brock och syskonen har en gemensam fiende …”

Omdöme: Jaha, men grattis då Oskar och Karl. Det gick ju bra det här. Ett massförströelsevapen som är specialdesignat för att attackera 9-12-åringar som gillar rymdvarelser och action, och som bara-sådär-i-farten funkar exakt lika bra på såna som har en inre tolvåring också. Jag har en teori om att det kan vara nån sorts sajj-fajj-kattmynta i färgläggningen. Nån borde ringa FN oavsett.

Ni har uppenbarligen suttit som Pinky och Brain (vem som är vem får ni göra upp själva) på era respektive kammare och kokat ihop en rent djävulsk plan i tio delar, och ska man döma av de här två delarna har ni lyckats bättre än de flesta. Det närmaste jag kan komma på är PAX-böckerna, och jag ser ingen anledning till att det inte ska gå minst lika bra här. Jag är inte ett dugg förvånad att de säljer bra på Adlibris och andra handlare.

Det känns nästan onödigt att fortsätta recensera. Det blir bara en massa radande av superlativ, så vi kan göra så här: Alla som vill veta på ett ungefär vad jag tycker om det inte redan framgått – skriv 10-15 olika adjektiv som t ex ”genialiskt”, ”lysande”, ”läsglädje” på små lappar, lägg dem i en gammal mössa och dra ett gäng så blir det ganska bra.

Sen köper ni böckerna nånstans och väntar snällt på nästa som kommer i höst.