övernaturligt

De Ögondöda. Igen.

Nu har det till slut hänt. Det är slut. Jag har tidigare skrivit om nanonovellerna om De Ögondöda och invånarna i byn Skymninge, men nu är det alltså över, 666 texter senare (+epilog).

Jag är ingen stor skräckfantast, men De Ögondöda har numera en väldigt speciell plats i mitt hjärta och berättelsen har varit otroligt intressant att följa under resans gång. Min arbetsgivare hade nog inte varit så nöjd med vetskapen om de dagar jag suttit och läst ikapp om Skräddaren, Rita Valo, Ols Wagner och de andra men vilken tripp det har varit, om än oproduktiv för mitt riktiga jobb. Istället har jag suttit och imponerats av hur grisigt och köttigt det har varit, njutit av den ständigt upptrappande rysligheten och förundrats över hur konsekvent sjukt allting varit.

Jag tänkte ta några av mina favoriter och prata lite om dem. Först ut är:

Det här är väldigt tidigt i berättelsen och man har egentligen ingen aning om vart det här ska landa. Däremot har frasen ”Men hon har fortfarande sitt ansikte kvar” redan arbetats in så många gånger att man börjar förstå att det här, det kommer att gå åt helvete. Liknande fraser kommer att återkomma flera gånger senare och den där mysrysliga känslan dyker upp varje gång.

Rita Valo och Skräddaren är en berättelsebåge i De Ögondöda som jag personligen tyckt väldigt mycket om. Framför allt har den fullständiga galenskap som Skräddaren stått för varit lika obehaglig som fascinerande och den här texten visar det på ett alldeles förträffligt sätt. Det är svårt att se smörgåspålägg på samma sätt numera.

Ett annat underbart makabert inslag var Gun Stales får. Det är nåt med kontrasten mellan ulliga mjuka får och blod och död och förruttnelse…

När jag läste den här kunde jag riktigt höra det knackande ljudet. Jag tycker speciellt om användandet av kontraster och slutklämmen sitter som gjuten.

Jag älskar mandelkubb. Och Tommy och hans mamma får mig att tänka på Tomas Andersson Wijs låt även om de inte har nånting med varandra att göra. Kanske är det därför den här fastnade lite extra hos mig. Vid det här laget har också det tvångsmässiga ritandet av ovaler börjat dyka upp i texten, vilket leder fram till min absoluta favorit:

Ovalerna! Kopplingen till Melodifestivalen! Hur texten återspeglar galenskapen! Utan tvekan min favorit.

Vad jag förstår så tittar man på om man kan ge ut De Ögondöda i tryckt form och jag hoppas verkligen att det blir av. Under tiden släpps lite texter och bonusmaterial på instagram så det är fortfarande väl värt att kika in om man inte läst hela serien. Och har man inte gjort det, då är det dags nu!

Jag har som ni förstår haft mycket glädje åt serien, och kan inte annat än att applådera Jimmy Berestål och Mårten Dahlrot samt deras gästförfattare för det de åstadkommit.

Jag önskar dem med deras egna ord mörker bortom mörker, död bortom död.

OArYA hjärta De ögondöda!

”De ögondöda” är nåt tämligen unikt, åtminstone i Sverige vad jag vet. Det är en skräckföljetong som man kan följa på instagram och twitter och som skrivs av Mårten Dahlrot och Jimmy Berestål. Det är namn som tidigare varit okända för mig, men nu är jag en stor fan. De har för övrigt haft en del spännande gästförfattare så som Anders Fager och Kristina Hård.

Jag är alldeles till mig i trasorna, jag älskar verkligen det här. Det finns en fantastiskt makaber obehagkänsla som genomsyrar alltihop och jag har inte nog med bra grejer att säga om det. Det är ett pågående projekt som jag följer med stort intresse och det borde ni som gillar skräck också göra.

Jag tycker att det är lättast att läsa via https://deogondoda.wordpress.com/ för att komma ikapp, men sen kanske man ska gå över till insta.

Capture

 

Middagsmörker

middagsmrker-cederlund_charlotte-35403501-frntlFörfattare: Charlotte Cederlund

Beskrivning: ”Idijärvi sameby ligger undangömd i de norrländska skogarna, långt bort från all civilisation. När sextonåriga Áilis pappa dör i cancer tvingas hon flytta dit för att bo tillsammans med sin morfar som hon aldrig tidigare träffat. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men så börjar mystiska saker hända i byn, saker som borde vara omöjliga och som bara kan förklaras med den magi som är direkt knuten till Áilis samiska arv. Snart är hon indragen i en flera hundra år gammal konflikt, en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar.”

Omdöme: ”Jag landar i istiden”. Så börjar Middagsmörker. Så känns det fortfarande när jag tittar ut genom fönstret. Brorsan frågade igår varför vi fortfarande hade snö, som om man kan välja liksom.

Därför kändes det också helt logiskt att plocka upp en bok med snö, blodrött norrsken och en varg på omslaget samma dag som chefen mailade ut om att det var dags att börja planera semestern.

Men till skillnad från det land av snömodd och kyla som finns utanför mitt fönster vill jag bara stanna kvar i Idijärvi sameby och berättelsen om Áili.

Cederlund karvar ut en egen nisch direkt med sin moderna fantasy som utspelar sig så långt upp i Norrland som det bara går. Beskrivningen som bl a står på CDON där det står ”med inspiration av contemporary fantasy” är förresten bara trams. Det är som att säga att Star Wars kan innehålla spår av rymdskepp. Middagsmörker står upp till örsnibbarna i fantasy, tro inget annat.

Det är också miljön och den samiska mytologin som gör boken till något eget, på samma sätt som en av de stora styrkorna i Siri Pettersens och Anna Jakobsson Lunds böcker att de hämtar inspiration från vår egen del av världen. Jag är beredd att ställa Cederlund i samma sällskap av ytterligare en anledning – att jag helt enkelt tycker att det är förbannat bra.

Jag uppskattar verkligen det socialrealistiska i beskrivningen av behandlingen av samerna, både historiskt och i nutid, och det är verkligen inte många YA-böcker som får en att sitta nån timme på Wikipedia och visst är det så att man får skämmas lite över hur lite man vet. Men jag säger som Áili – jag är från Skåne, där har vi knappt sett renar förutom när de skyltar Polarbröd på ICA.

Áili är dessutom lätt att tycka om. Hon fungerar utmärkt som ledsagare in i den samiska magin eftersom hon vet precis lika lite som vi läsare. Överlag är persongalleriet starkt och väl definierat. Språket i boken lämnar inte heller någonting att klaga på, det är på en hög språklig nivå utan att bli krångligt och sidorna flyger förbi vilket tyder på en skicklig författare redan på debutantnivå. Och boken är också väldisponerad med lagom långa kapitel och med en tredje akt som det bokstavligt talat slår gnistor om.

Så…

Ni fattar redan att ni ska läsa den här va?

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, i bokhandeln och på biblioteket.

Mysteriet på Hester Hill

mysteriet_p_hester_hill-ohlsson_kristina-33273561-frntlFörfattare: Kristina Ohlsson

Beskriving: ”Meg och Frank ska tillbringa några sommarveckor hos farbror Eliot och Carl på Hester Hill. Så fort de kommer fram till det stora huset börjar det hända märkliga saker.

Vad är det för barn som Meg hör gråta på natten? Vem är flickan med flätan som väntar på den övergivna tågstationen? Och vad var det för olycka som hotade att förstöra både Hester Hill och hela byn.”

Omdöme: Vem gillar inte kombinationen spökhistoria, stort gammalt hus med hemliga gångar och konceptet ”det var en mörk och stormig natt”? ”Mysteriet på Hester Hill” riktar sig mot barn i slukaråldern (som jag tydligen inte växt ifrån) och är så pass välskriven och spännande att man med gott samvete kan läsa den när barnen gått och lagt sig bara för att ”kolla hur den slutar”. Den är snäppet snällare än de populära PAX-böckerna och är väl aldrig riktigt skrämmande utan håller sig på en lagom men fortfarande spännande nivå rakt igenom.

Ohlsson lyckas enkelt mejsla ut en intrig på ett sätt som känns väldigt gediget, klassiskt och genomtänkt – det här med tidsresor kan vara lite pyssligt men det hela sys ihop snyggt och prydligt utan att försöka förklara alldeles för mycket (det är ju annars ett irriterande problem när oförklarliga koncept ändå ska förklaras och det slutar med att man som läsare måste ta fram skämskudden å författarens vägnar). Boken som helhet skriker sommarlovsföljetong. Däremot hade jag velat ha lite mer av… allt. Lite mer tidsresor. Lite mer spökerier. Lite mer om karaktärerna. Det finns liksom alltid lite mer plats i efterrättsmagen. Mysrysligt var ordet!

Tack till Lilla Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, bokhandeln i stan eller i huset där de snälla bibliotekarierna med fotriktiga skor jobbar.

Den röda pyramiden

den_roda_pyramiden_forsta_boken_i_kanekronikan-riordan_rick-30390805-2093383075-frntlFörfattare: Rick Riordan

Beskrivning: ”Carter & Sadie har inget annat gemensamt än att de har samma föräldrar. Deras pappa, doktor Julius Kane, är en framstående egyptolog, och deras mamma var en känd arkeolog som dog under mystiska omständigheter när de var små. Men en kväll sammanförs de på British Museum av doktor Kane, som berättar om ett »experiment« som ska ställa saker till rätta för deras familj.
Hans planer slår dock fruktansvärt fel. En explosion frigör en uråldrig ondska den egyptiska guden Set, som förpassar doktor Kane till glömskan och tvingar barnen att fly för sina liv.
Carter och Sadie måste ge sig ut på ett farligt uppdrag från Kairo till Paris till den amerikanska sydvästern, för att rädda sin pappa och förhindra Set från att förstöra allt de håller kärt.”

Omdöme: Jag är ju lite inne i ett Rick Riordan-träsk just nu. Jag plöjer ju Percy Jackson-böckerna varvat med lite annat, men det är väldigt mycket tonåringar och gudar till både höger och vänster. Skillnaden mellan PJ och Kane-krönikorna är ju vilka gudar som är inblandade, i det här fallet de egyptiska som kanske inte är riktigt lika kända i allmänhet.

Jag gillar Carter och Sadie, som delar på berättarskapet i den här boken. Även om jag inte för en sekund köper att de är runt fjorton och tolv år gamla (i så fall är de två sykonen de smartaste och kaxigaste ungarna i världen, men det kanske de måste vara i en sån här serie) så är de bra huvudpersoner. Bara det faktum att de är afroamerikaner är en trevlig omväxling.

Visst är det mycket namn och platser att hålla reda på, men Riordan förklarar och hanterar sin berättelse väldigt elegant och jag tycker att det märks att han har en bakgrund som lärare.

Rick Riordans specialitet är att driva berättelsen framåt i ungefär samma hastighet som när Clark Griswold åker tefat i ”Ett päron till farsa firar jul” och det är precis som vanligt även i ”Den röda pyramiden”. De nästan 600 sidorna går fort att läsa, även om det kan krävas lite trugande för att övertyga alla läsare om detta även om det är sant. Kanske hade lite hårdare redigering och bantning av boken gjort till en ännu mer lockande läsning, men det är i min värld petitesser. För är det så att man behöver fartfyllda och spännande böcker för framförallt killar från tolv års ålder, då kan man med fördel gå till bokstaven R i hyllorna och köpa eller låna hem böckerna!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Odinsbarn

korpringarna-1-odinsbarnFörfattare: Siri Pettersen

Beskrivning: ”Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa. Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin och är den första av tre böcker i serien Korpringarna. Det är en episk och våldsam uppgörelse med främlingsrädsla, blind tro och ärelystnad. Boken har blivit en sensationell succé i hemlandet Norge där den hyllats för sin originalitet, sitt språk och sin intrig.”

Omdöme: Bli inte avskräckt av att Odinsbarn är över 660 sidor. Det är nämligen så här att när du läst sista sidan kommer du att fundera på om det är värt att försöka ta sig igenom del två på bokmål istället för att vänta på att nästa del översätts till svenska.

Pettersens debutroman (eller möbel, beroende på vad man tycker om tjockleken) är ett riktigt imponerande förstlingsverk som hämtar lika delar inspiration från fornnordisk mytologi som från en Ronja Rövardotter i tonåren. Världsbygget, som är så extra viktigt inom fantasy, är otroligt genomarbetat och sprängfullt med referenser till saker som nästan känns som vår värld, men ändå inte. Inledningsvis kände jag mig smått överväldigad av alla karaktärer och namn på såväl personer som platser, men det var en övergående känsla som inte ställde till något bekymmer ju längre in i boken jag kom. Historien är genomgående väldigt spännande och det märks att det är en bok som skrivits med stort engagemang och kärlek till genren.

Pettersen väjer heller inte från att använda sin fantasyroman till att diskutera relevanta ämnen som främlingsfientlighet, religionskritik och samhällsstrukturer och maktmissbruk, och ror faktiskt i hamn detta på ett elegant sätt utan att det känns påklistrat eller onödigt – tvärtom, berättelsen i sig kräver det!

Jag tycker väldigt mycket om huvudpersonerna Hirka och Rime och deras förhållande till varandra. Det påminner lite om förhållandet mellan June och Day i Marie Lus Legendtrilogi, fast med den skillnaden att de mer eller mindre växt upp tillsammans. Hirka har som sagt drag av Ronja Rövardotter men är faktiskt mer sympatisk och visar på stor intelligens och inre drivkraft som karaktär. Rime å andra sidan är ju snudd på en superhjälte – han är ju både bra på att slåss och använda Kraften. Faktum är att han är en sorts korsning av en jediriddare och ninja, fast med svans! Jag skulle vilja se lite fler nyanser av honom, men det framgår att han verkligen inte är rädd för att ta svåra beslut när det gäller. Vi slipper också den ack så tröttsamma kärlekstriangeln eller de beroendeförhållanden som är så vanliga inom YA – istället får vi två huvudpersoner som verkligen är jämlika och som är trovärdiga i sina handlingar.

Jag har verkligen fängslats av den här boken – känslan av att vara med om något riktigt stort och spännande inom fantasy i allmänhet och nordisk fantasy i synnerhet är stor – jag hoppas att det här blir en succé på samma sätt som den och dess uppföljare blivit i hemlandet Norge. Odinsbarn är en av de stora överraskningarna i år och en bok som jag läst med väldigt stort nöje och inte kan annat än att rekommendera!

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Let him who hath understanding reckon the number of the beast…

Capture

Hej. Jag ville inget speciellt. Ville bara uppmärksamma att jag har 666 olästa inlägg i mitt bloglovin-flöde och att det känns fint på nåt numerologiskt och heavy-metal-aktigt sätt. Jag får väl dra igång en Iron Maiden-dänga här på jobbet bara för att. Ni kan nu återgå till ordinarie verksamhet. God eftermiddag.

Percy Jackson and the lightning thief

9780786856299_p0_v6_s260x420Författare: Rick Riordan

Beskrivning:”Half boy. Half God. All Hero. Look, I didn’t want to be a half-blood. I never asked to be the son of a Greek God. I was just a normal kid, going to school, playing basketball, skateboarding. The usual. Until I accidentally vaporized my maths teacher. Now I spend my time battling monsters and generally trying to stay alive. This is the one where Zeus, God of the Sky, thinks I’ve stolen his lightning bolt – and making Zeus angry is a very bad idea.”

Omdöme: Jag har flera gånger tagit upp att jag borde läsa Rick Riordans böcker med framför allt Percy Jackson i spetsen och när jag till slut fick ett tips om en riktigt läcker (och billig) Percy Jackson-box, så blev det äntligen av, och nu är första boken utläst. Projekt Percy Jackson har alltså startat! Eller kanske snarare Projekt Rick Riordan eftersom jag misstänker att det inte kommer att sluta med bara Percy utan efterföljande serier också…

Som tidigare nämnts har jag också en gammal förkärlek för grekisk mytologi, och jag har sedan tidigare sett båda filmerna som baserats på Percy Jackson-böckerna, så jag kände mig egentligen ganska hemma redan från första sidan. Däremot är ju böckernas Percy betydligt kaxigare och roligare än Logan Lermans tolkning av honom i filmerna så det var en positiv överraskning. Överlag är det en spännande och underhållande resa, som givetvis blir än mer underhållande ju mer man vet om de gamla grekernas gudar, men Riordan gör sitt bästa för det inte ska krävas några förkunskaper och förklarar för sina läsare om de olika varelserna som befolkar världen. På så vis introduceras vi läsare tillsammans med Percy för det myller av gudar och monster som döljer sig runtom i världen. Det märks givetvis att det handlar om första boken i en serie, det ska introduceras personer och miljöer stup i kvarten, men efter ett tag lugnar det ner sig och själva berättelsen får fortsätta i ett högt tempo. Samtidigt planteras storylines för kommande böcker vilket naturligtvis skapar mersmak och lust att plocka upp nästa bok i serien så fort man slagit igen pärmarna på den här.

På så vis är det här ju ingenting nytt – det är en klassisk hjälteberättelse om en huvudperson som går från alldaglighet till något extraordinärt. Har man läst Harry Potter eller Mortal Instruments-serien känner man igen strukturerna och de olika arketyperna väldigt snabbt. Men samtidigt bygger Percy Jackson-serien på just igenkännandet av de gamla grekiska gudasagorna och att skruva till dem och passa in dem i ett modernt sammanhang. Att förklara Percys ADHD och dyslexi-liknande besvär som att de beror på hans arv som ättling till en gud är också något jag tycker Riordan ska ha en eloge för. Jag tycker att det är riktigt smart att visa att det inte handlar om någon sorts handikapp eller sjukdom, utan om situationer som i sig är handikappande. När man dessutom antar perspektivet att det här är YA som yngre killar kan dras till tack vare lockande omslag och ämne så är det här faktiskt en liten pärla i sammanhanget.

Jag visste ju att jag skulle gilla den här boken – som sagt, förutsättningarna var goda redan från start, men jag gläder mig åt att tonen var överraskande kaxig och att boken i sig är en väldigt lovande start på en lång bekantskap!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm. Eller lokala handlaren!

Half Bad – Ondskans son

half_bad_-_ondskans_son-green_sally-30364278-1230434905-frntlFörfattare: Sally Green

Beskrivning: ”Jagad av alla. Önskad av ingen. Sextonårige Nathan är son till en vit häxa och hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är till hälften vit, till hälften svart. Ond, god – eller både och.

Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och förbjudna kärleken Annalise.

Nathan förs bort och hålls inspärrad. Man bävar för hans sjuttonde födelsedag, det livsavgörande ögonblick då en häxa får tre gåvor, sina magiska krafter. Men vem ska ge Nathan dessa gåvor? Hans mor är död och hans onde far har varit försvunnen och jagad under hela Nathans liv. Utan krafterna kommer Nathan själv att dö. Men det finns en sista möjlig utväg.

Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva.”

Omdöme: Den här boken ska alltså redan vara med i Guinness Rekordbok som den mest översatta barn- och ungdomsboken och mest översatta bok av en författare innan den getts ut. Rejäl hype alltså. Och ändå känns det som att jag hade exakt noll koll på den här när jag fick hem ett exemplar. På sätt och vis kanske det ändå är bra för att kunna gå in mer förutsättningslöst i läsandet. Däremot var det ett större problem att ge mig in i en bok om häxor i Storbritannien direkt efter att ha läst Outtalat som alltså handlar om.. häxor.. i Storbritannien. Dock har de två böckerna i övrigt väldigt få likheter. Den här är nämligen en helt annorlunda liten rackare!

En av de saker man ska vara medveten om är att Half Bad, för att vara en ungdomsbok i den här genren, är RIKTIGT tung och mörk. Det är väldigt enkelt att dra paralleller till ett starkt rasistiskt samhälle á la Sydafrika under apartheid-tiden eller USA under alldeles för lång tid. Regler på regler på regler om hur och var vissa häxor får vistas i samhället, och sen lägger vi på lite fysisk och psykisk tortyr av allehanda slag, vilket gör att det här är en av de absolut mörkaste YA-böcker jag läst på länge.

En ordentlig vattendelare när det gäller den här boken kommer att vara huruvida man står ut med att Green skiftar mellan första- och andrapersonsperspektiv. Förstapersonsperspektiv är inget konstigt, det har vi läst i massor av böcker, men andraperson? ”Du står, du ligger, du hoppar” osv. Jag personligen hade svårt för detta, jag kan inte känna att det gav någonting i förhållande till berättandet.

Däremot är det väldigt intressant med förstapersonsperspektivet eftersom man kommer så väldigt nära huvudpersonen Nathan. Det finns inte heller så många bifigurer och det är en ganska liten och begränsad värld som Nathan rör sig i så vi som lärare har lätt för att förhålla oss till Greens berättelse.

För min del var det intressant med en så pass mörk YA-titel med ett delvis nytt perspektiv. Jag såg på Goodreads att nån kallade den ”Young Snape” och det är kanske inte en helt felaktig beskrivning. En mörkare Harry Potter där man inte vet hur pass ”god” huvudpersonen faktiskt kommer att bli. Jag hoppas dock på att det blir en ökning av tempot i nästa bok, när den nu kommer.

Tack till Semic för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller gör lokala handlaren glad och köp ett exemplar där!

Järnprovet – Magisterium #1

jarnprovetFörfattare: Holly Black och Cassandra Clare

Beskrivning: ”Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …”

Omdöme:Ska man börja någonstans är det lika bra att börja från början. Clare började som författare av Harry Potter-fan fiction. Black vet jag inte så mycket om och har aldrig läst nåt av henne, men jag tror att jag sett filmen som är baserad på Spiderwick-böckerna. De bestämde sig för att skriva en bok tillsammans då de är goda vänner och tydligen bor 10 minuter från varandra.

Jag märker inte ett dugg av att det är två olika författare. De har skrivit på ett sådant sätt att deras respektive stilar blandats och de har mer eller mindre samma röst och tonläge, så det är inte någonting som man varken stör sig på eller för den delen får någon bonus av. Det märks helt enkelt inte att det är två författare. Det som de däremot lyckats med är att skriva en riktigt underhållande och trevlig bok för yngre tonåren och däromkring. Boken är rolig, fantasifull, actionfylld och allmänt välskriven. Jag fick faktiskt mersmak direkt, och som tur är ska nästa bok komma redan i september (på engelska då förstås) och tanken är att de resterande böckerna kommer med ett års mellanrum därefter. Och omslaget? Min inre tolvåring hade slitit till sig boken från hyllan direkt, perfekt för att locka lässugna i alla åldrar!

Men Den Stora Frågan när det gäller den här boken – Hur mycket kommer du som läsare att störa dig på likheterna med Harry Potter? Kommer du att tjuta som en kelsjuk katt i mars över alla likheterna och ondgöra dig över allt som är likt/inspirerat/lånat/stulet, eller kan du bortse från detta och låta Blacks och Clares första gemensamma bok stå på egna ben?

För om man ska vara ärligt så finns det OTROLIGT mycket som påminner om J.K Rowlings mästerverk, det går att hitta hur många exempel som helst. Men å andra sidan – om det ska skrivas en bok om ett gäng 12-13-åringar på en magi-skola, hur ska man undvika likheter? Det handlar som sagt om ens egen attityd i stor utsträckning. Är någon dessutom svältfödd på mer Harry Potter, eller rentav inte läst HP, ja, varför inte ge Järnprovet en chans?

Om det inte går att göra skriva nåt unikt, så får ju ambitionen istället bli att göra det så bra och underhållande som möjligt, och jag tycker faktiskt att jag blev tillräckligt underhållen och sugen på att läsa vidare om Callum och hans vänner och fiender för att se fram emot september!

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Outtalat

brennan_outtalat_omslag_inb_0Författare: Sarah Rees Brennan

Beskrivning: ”För Kami Glass har han alltid funnits där: Jared, ­pojken hon kan tala med i sitt huvud, men som ingen någonsin sett i verkliga livet – inte ens hon själv. Hon har inte helt lyckats dölja sina inre samtal med Jared för sin omgivning och Kami betraktas därför som ett lite udda inslag i Sorry-in-the-Vale, den sömniga engelska småstad hon bor i.

Trots detta har Kami funnit sin plats i det lilla sam­hället. Hon har precis startat en skoltidning tillsammans med sin bästa vän och är nöjd med det mesta i tillvaron.

Men på sista tiden har konstiga saker börjat hända. Från skogen hörs illavarslande skrik om natten och bakom fönstren på Aurimere slott är lamporna plötsligt tända igen: familjen Lynburn, som styrt staden i många generationer, har återvänt efter flera års gåtfull frånvaro. När Kami i hopp om ett scoop börjar forska i familjens historia inser hon att den lilla stad hon trott sig känna så väl är full av hemligheter. Och att pojken hon talar med i sitt huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop.”

Omdöme: Gillar du Veronica Mars? Gillar du Buffy the Vampire Slayer? Gillar du Gilmore Girls? Och skulle du vilja läsa om häxerier i en gotisk Morden i Midsomer-miljö? Har du svarat ja på åtminstone ett par av de här frågorna så är det bara att leta upp ett exemplar av Outtalat av Sarah Rees Brennan. Nu ska det sägas att jag AVSKYR Gilmore Girls. Jag har till och med drömt mardrömmar om att fastna i Stars Hollow och tvingas umgås med Lorelei och Rory Gilmore, så illa är det faktiskt.

Därför är det faktiskt rätt förvånande, inte minst för mig själv, att jag faktiskt tyckte att Outtalat var ruskigt charmig. Huvudpersonen Kami är ju nån sorts korsning mellan just Veronica Mars och Rory Gilmore, så det där enorma rappkäftigheten som jag har så svårt för normalt sett fungerar förvånansvärt ofta (men inte alltid, och då himlar David med ögonen så mycket att han får nackspärr). Att jag inte dör av skratt över vissa situationer kan ju också vara beroende på att humor är väldigt svårt och indivuduellt, så det har jag överseende med.

Jag tycker också att det är väldigt trevligt med asiatiska/halvasiatiska huvudpersoner – det är något jag aldrig varit bortskämd med under min uppväxt och det är alltid roligt med huvudpersoner som går utanför den traditionella mallen. Författaren har också lyckats med att ha ett lagom stort och tillräckligt väl beskrivet persongalleri – det finns inte mycket som är värre än alldeles för många bifigurer så att man till slut inte kan hålla reda på vem som är vem.

Utan att avslöja för mycket så tycker jag också att förhållandet och beroendeställningen mellan Kami och Jared är intressant. Det finns en del likheter med den här hemska serien som börjar på T och slutar på whilight, men här är det åtminstone lite mer underhållande och inte fullt så överdrivet allvarligt. Självklart är det lite obligatoriskt kärlekttriangel-klyscheri på gång även i den här boken, och beroende på hur känslig man är så kanske det spelar roll, jag börjar bli immun… Och visst kan man spela referens-bingo med boken, den innehåller inte en enda grej som jag inte läst/sett i annan form innan, men det är väl hopkoket som helhet som gör det. Man kan ju laga spagetti och köttfärssås på en miljard olika sätt på i stort sett samma ingredienser, eller hur?

Men jag gillar alltså det här. Jag vill veta vad som händer. Och jag hade riktigt trevligt under läsningen. Det räcker långt!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 Den här boken löser punkt 13 i Kaosutmaningen 2015.

Blod och stjärnstoft

blod_och_stjarnstoft-taylor_laini-27217504-1936374732-frntlFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ”Det var en gång en ängel och en demon som förälskade sig i varandra. De började drömma om en värld utan blod och krig. Det här är inte en sådan värld. 

Laini Taylor är tillbaka med den andlöst spännande fortsättningen på Mörk ängel, första boken i trilogin om Karou.

Konststudenten och monsterlärlingen Karou har funnit de svar hon sökt. Nu vet hon vem hon är, och vad hon är. Men med den kunskapen framkommer också en annan sanning. Hon har älskat en fiende, han svek henne och det måste en hel värld betala för. 

I den andlöst spännande fortsättningen på Mörk ängel måste Karou bestämma sig för hur långt hon är villig att gå för att hämna sitt folk. Fylld av skönhet och omöjlig kärlek, hemligheter och svåra val för Blod och stjärnstoft berättelsen om Karou och Akiva vidare. De befinner sig på var sin sida i ett urgammalt krig som nu vaknar till liv igen, och Karou samlar en monsterhär i ett land bestående av blod och stjärnstoft.”

Omdöme: Den minnesgoda bloggläsaren (du alltså!) kommer säkert ihåg att jag till min glädje och förvåning gillade första delen ”Mörk ängel” trots att jag tyckte att det fanns en del brister, och såg fram emot fortsättningen.

Nu har jag tagit mig igenom den också (det tog lite längre tid än vanligt pga petitesser som jul och ledigheter och födelsedagar och sånt) men skam den som ger sig osv. Men det var trevligt nog väl värt besväret, för den här gången gillar jag Taylor ännu mer!

Nu när hon etablerat karaktärerna och miljöerna ordentligt så har hon kunnat ägna sig åt att dels fördjupa dessa och sen verkligen kunna driva själva berättelsen framåt, och det gör hon med råge. Det är en rejäl djupdykning och i princip nästan klassisk fantasy med mängder av blod och död på alla håll och kanter – det här kärlekstörstandet som jag klagade lite på angående första boken? Den här gången tar det 300 sidor inan Karou och Akiva ens träffas, och då är det inte med glada tillrop direkt…  (det där kommer jag så klart att få igen i bok tre, men ändå!)

Jag måste säga att jag faktiskt blev helnöjd. Jag tycker att det är ett bra och lagom stort persongalleri, miljöerna är bra beskrivna, det är kreativt och fantasifullt utan att luta sig åt slitna klichéer och det känns som att Taylor vet vart hon ska ta sin berättelse så för den som är ute efter nåt fräscht och underhållande så kan jag faktiskt inte annat än att varmt rekommendera Laini Taylors serie. Så nu väntar jag bara på bok tre…

Tack till Bazar Förlag för recensionsexemplaret!

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Denna bok löser punkt #7 i Kaosutmaningen 2015.

Tomas Björnhjärta

tomasFörfattare: Ritva Toivola

Beskrivning: ”I de karelska skogarna fanns en gång en trollkarl vid namn Kurmo, som lär ha haft en björnpäls som förvandlade honom till en björn när han ville färdas genom skogarna.

Det var i brytningens tid mellan gammalt och nytt. Skulle ångloken verkligen kunna konkurrera ut gästgiverierna och hästskjutsarna? Hur skulle det då gå för Kärraboda gästgiveri, dit Tomas kom skidande en vinterkväll för att börja som lilldräng i stallet.

– Det här är våra hästar, visade honom Anni, dottern på gården. – Men rör inte Silver. Honom sköter gårdstomten om.
Tomas trivdes gott med sin syssla, men sedan kom Grim, den nya drängen, en elak bjässe till karl. Tomas blev anklagad för stöld och inlåst i boden i väntan på länsman. Det var en vårdag och det blev kallt när solen gick ner. Men där hängde ju en gammal björnpäls; det skulle säkert kännas varmare om han tog den på sig?  ”

Omdöme: Alltid när jag läser en finsk bok, vara sig det handlar om Mumintrollen eller Lumikki i Salla Simukkas böcker, så tar det ungefär två sidor innan den inre berättarrösten slår över till klingande finlandssvenska. Så även den här gången, när jag läst om drängen Tomas som genom olika omständigheter hittar en magisk björnfäll och förvandlas till en björn och lufsar runt i den finska skogarna. Toivola har tydligen gett ut en herrans massa böcker i Finland, men den här är den första jag stött på.

Det finns nåt väldigt charmigt och gammaldags över den här boken, ett anslag av gamla nordiska folksagor och sagor i allmänhet och det är något jag tycker väldigt mycket om. Det är en lätt melankolisk och nostalgisk air som genomsyrar boken, och det är väl nåt som jag lite fördomsfullt associerar med Finland i allmänhet. Men jag gillar det här väldigt mycket – jag har saknat böcker som använder sig av folksagor från Norden och tycker att det är något vi definitivt skulle kunna få se mer av i både barn- och ungdomslitteratur. Eller så är det bara jag som missat det, och då får ni gärna tipsa mig!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

Mörk Ängel

mork-angelFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ”På olika ställen i världen framträder plötsligt inbrända handavtryck på helt vanliga dörrar. De är ditsatta av främmande varelser med vingar.

I en mörk, dammig butik har en djävuls förråd av människotänder börjat minska.

Och i de trånga gränderna i Prag dras en ung konststuderande in i ett brutalt krig med främmande väsen från en parallell värld.

Möt Karou. Hon fyller sina skissblock med monster som kanske är verkliga, kanske inte. Ofta försvinner hon iväg på mystiska «ärenden». Hon talar många olika språk och inte alla är människospråk. Dessutom har hon naturligt blått hår. Vem är hon egentligen? Frågan plågar henne, och hon är fast besluten att ta reda på svaret.När en av de främmande den vackre Akiva som är på flykt undan förföljare spänner ögonen i henne på en bakgata i Marrakesh, hamnar hon snart i en strid mellan änglar och demoner. Hemligheter avslöjas och en kärlekshistora som har rötter i en våldsam forntid börjar spira. Kommer Karou att få ångra att hon ville veta sanningen om sig själv?” 

Omdöme: Till att börja med så blir jag fruktansvärt sugen på att åka till Prag igen eftersom en så stor del av boken utspelar sig där –  en YA-roman som i princip inte alls utspelar sig i USA eller England, bara en sån sak! Det är också en miljö som lämpar sig förvånansvärt väl till den typen av historia, fullproppad med övernaturligheter, magi, mytologi och kärlek. Taylor har lyckats hitta en ganska fräsch ingång till sin berättelse genom att bygga sin värld med lite andra byggstenar än de vanligast förekommande, både när det gäller huvudpersonerna och bikaraktärerna men även när det gäller själva det mytologiska ramverket.

När det gäller karaktärerna är det nämligen så att Karou, är nåt så konstigt som en huvudperson som faktiskt inte är tonåring, och dessutom lite mer medveten om den övernaturliga delen av världen, även om hon är långt ifrån allvetande. På samma sätt är ”kimärerna”, några av de varelser som Karou, betydligt ovanligare inslag än det otroligt överexponerade vampyrerna och varulvarna som vi fått dras med de senaste åren.

Därför känns också hela boken ganska uppfriskande överlag, tills man trillar in i den traditionellt kletiga kärlekshistorian, och där tappar jag lite intresse – däremot vet jag att många andra går i spinn av den här typen av mer eller mindre omöjlig kärlek, så det säger nog mer om mig än om storyn i allmänhet. Däremot tycker jag att det hittills är bättre genomfört än i t ex Cassandra Clares ”Mortal Instruments”-serie, som är relativt likartad som serie. Gillar man den bör man absolut kunna uppskatta den här också!

Jag tycker ändå att det är en väldigt lovande första bok i serien, och kommer att läsa uppföljaren inom kort, så så pass bra är den absolut 🙂

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

The Young Elites

the-young-elitesFörfattare: Marie Lu

Beskrivning: ”Adelina Amouteru is a survivor of the blood plague: marked by a jagged scar, snow-white hair and lashes. Cast out by her family, Adelina has finally found a place to belong within the secret society of Young Elites. To some, the Elites are heroes, here to save innocents in desperate situations. But to the Inquisition Axis, the white-robed soldiers of Kenettra, they are monsters with demonic powers who must be brought to justice. As Adelina learns more about this perilous world where politics and magic clash, she soon realizes that her own powers may be in danger of bringing on an era of panic such as the world has never seen.”

Omdöme: Marie Lu lyckades med att skriva en av de bästa YA-dystopi-serierna på länge med Legend-trilogin, så det var med stor förväntan men med viss oro jag klickade hem den här från Bookdepository. Skulle  hon kunna hålla formen? Håller konceptet för en ny trilogi?

Det Lu gör som är väldigt klokt, och som gör att det här känns väldigt fräscht och nytt, är att hon gör en total miljöomvändning från sci-fi-världen i Legend-trilogin. Istället bygger Lu upp en fantasyvärld som hämtar inspiration främst från renässansens Italien men också en släng av den värld som Kristin Cashores böcker om de Utvalda rör sig i. Till och med språket som karaktärerna pratar har allvarliga slängar av ”italifiering”, men faktiskt på ett bra sätt.  Har man dessutom spelat Assassin’s Creed II eller dess efterföljare Brotherhood och Revelations kommer man också känna sig rätt bekväm i Lus miljöer. Det är en värld som känns rejält annorlunda än all den fantasy som jag läst, så det är absolut en av de starkare delarna av boken.

Man märker också att det är Marie Lu i läsningen genom att tempot är högt och fartfyllt, men samtidigt att Lu hela tiden har kontroll över berättelsen och dessutom skickligt kan kasta in ett par rejäla överraskningar längs vägen. Jag gillar också hur bra hon beskriver huvudpersonen Adelinas inre konflikt, hur hon slits mellan sin syster och sitt förhållande till de andra i X-Men, förlåt, Unga Eliten, och även hennes ambivalenta förhållande till sin superkraft. (Och nej, jag tycker att den Unga Eliten som boken kommer att heta på svenska är en fruktansvärt tramsig titel, men allvarligt talat så är gruppnamnet the Young Elites rätt tramsigt till att börja med…) Ska man prata de manliga karaktärerna är de inte riktigt lika väl definierade som Day är i Legend-trilogin, men det beror på att Adelina är den enda karaktären som beskrivs i första person, medan alla andra beskrivs ur tredje och det medför ju automatiskt en distansiering. Faktum kvarstår dock att Enzo inte är någon Day, så enkelt kan vi väl beskriva det.

Nåt som däremot är lite tröttsamt är att Lu ibland är farligt nära att trilla ner i Tahereh Mafi-träsket i vissa passager i boken, men för det mesta går det bra. Det finns dock en passage i boken där man verkligen känner ”nä men för i helvete”, men som tur går det ju för överkänsliga läsare så som mig själv att skumläsa just det partiet, och visst, det har en poäng för berättelsen som helhet, men dock. Det här är ju dock kanske ett mer generellt problem för genren med de här översvallande kärlekshistorierna, men vi slipper ju på sätt och vis i alla fall  YA-hatobjekt nr 1: kärlekstriangeln än så länge i den här serien.

Eftersom det är första delen av en serie så är det ju svårt att uttala sig om hur det kommer att arta sig, men om man fick önska så skulle jag faktiskt vilja att den blev ännu mörkare och ondare, och det finns en hel del saker som man kan tolka till att det faktiskt blir så också, och det vore ju kanon. Betyget blir därför: När kommer nästa, ge mig nu!!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller helst hos din lokala handlare!

 

Ska vi slå vad

ska-vi-sla-vadFörfattare: Rebecka Fredriksson

Beskrivning: ”Jag tycker du och jag slår vad. Du kan väl be till Gud tio gånger den här terminen och så får du se om Gud svarar på bön.”

”Äh”, sa jag.

Det var det löjligaste jag hört. Vad skulle Gud tycka om det? Att man slog vad om ifall han svarade på bön. Förresten trodde jag ju inte ens att det fanns någon Gud.

Matildas bästa kompis har precis flyttat, så Matilda måste börja sjuan på nya skolan inne i stan ENSAM. Men så dyker Sara upp. En nyinflyttad tjej med en
hemlighet. Det blir början till en omtumlande termin för både Matilda och Sara, där inte mycket blir som någon av dem tänkt sig.

Vad händer egentligen i Kristna Skolgruppen? Och är Oliver Matildas drömkille eller inte? Varför är dryga Stephanie så dryg och vad är på gång med Matildas pappa? Och måste man vara med på yogan i skolan, även om det känns helt fel?”

Omdöme: På många sätt är ”Ska vi slå vad” en av de böcker som fått mig att tänka till, betydligt mer än vanligt faktiskt. Bakom det rätt intetsägande omslaget så döljer sig en ungdomsbok som förutom de vanliga tonårsproblemen faktiskt främst tar upp att hitta sin tro i allmänhet och kristendom i synnerhet, och det gör den här boken till något av en unik bok.

Jag är väl ungefär så sekulariserad som det bara går, vilket gör att jag personligen inte kan relatera till mycket av det som beskrivs i boken, men jag inser att det mycket väl kan vara så för många andra, bland annat tonåringar, att man känner att man nästan måste ”komma ut” som kristen beroende på sin omgivning. Jag kan inte minnas några problem med detta under min högstadie- eller gymnasietid, men det är säkert väldigt annorlunda beroende på var man befinner sig.

Som diskussionsunderlag tror jag därför att den här boken absolut kan vara användbar. Språket är enkelt och dialogerna är trovärdigt återgivna. Däremot kan jag känna att temat ”allt löser sig om man ber” upprepas lite väl många gånger och används för att lösa allt för många problem, allt från skrikande barn till uppvaknande på sjukhus.

Så vad tycker jag? Jag tycker kanske inte särskilt mycket om boken som en rent skönlitterär upplevelse – det händer helt enkelt inte så fantastiskt mycket i boken, och karaktärerna är ganska platta. Men den är som sagt väldigt tänkvärd, även för sådana som mig som ställer sig rätt tvivlande till allt vad religion heter, och det är faktiskt den största bedriften som Fredriksson och hennes bok lyckas med.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus och Glansholm, och hos lokala handlaren.

Den skrikande trappan

den_skrikande_trappan-stroud_jonathan-25503504-1476588695-frntlFörfattare: Jonathan Stroud

Beskrivning: ”Nervkittlande spänning och humor i oemotståndlig kombination med krypande skräck! Din hemsökelse vår huvudvärk! I över femtio år har varenda landsände i England plågats svårt av en epidemi av vålnader. Spöken, andar och gengångare som inte är speciellt vänliga, snarare rent livsfarliga. Antalet parapsykiska agenturer har ökat med åren, alla med samma affärsidé: att förgöra spöken. Bara barn och unga har den rätta övernaturliga förmågan när det gäller att uppsöka och förinta. Till detta används värjor, järnkedjor och magnesiumeld. Konkurrensen mellan agenturerna är stenhård. Lucy Carlyle, en talangfull, mycket ung agent med stor ambition, anländer till London, säker på att hon ska få anställning hos en av de mest framstående agenturerna. Istället hamnar hon hos Anthony Lockwood. Hans firma befinner sig på fallrepet, men han driver den med stolthet, och utan någon vuxens närvaro. Efter att ett jobb får ett katastrofalt avslut, sinar uppdragen. Mot sin vilja måste de därför anta sin farligaste utmaning någonsin. På ett av de absolut mest hemsökta godsen i England. En historia där skräckinjagande spöken flåsar huvudpersonerna i nacken samtidigt som de löser mysterier i sann Sherlock Holmes-anda.”

Omdöme: Stroud är nog mest känd för Bartimaeus-trilogin. Jag har dock inte läst den, så han är en ny bekantskap för mig. Jag kan tycka att för att vara första boken i en serie så har Stroud en del lustigheter för sig. Boken börjar verkligen ”in medias res” som det så fint heter, och därefter får vi lite bakgrund om Lucy, som är bokens berättare. Den berömda skrikande trappan, som boken alltså är döpt efter, dyker dock inte upp förrän lite drygt 200 sidor in i boken, vilket känns lite märkligt rent tempomässigt och också gör att man tappar lite fart som läsare.

Styrkorna i boken ligger däremot i världsbygget, även om jag skulle vilja veta betydligt mer om den, och framför allt karaktärerna. Lockwood känns som en tonårig korsning av, ja vad ska vi dra till med.. Sherlock Holmes á la Benedict Cumberbatch och Doctor Who i Matt Smiths tappning? Och då kan ni räkna ut med lillfingret att undertecknad myser lite extra. Mysteriet i sig är också i slutändan engagerande och spännande, och jag var tvungen att läsa ut den sista delen av boken så fort jag kommit hem och ätit.

Boken kan nog absout uppfattas skrämmande, t ex en lätt The Shining-inspirerad scen i slutet av boken, mer än tillräckligt för att kittla lite om man är i bokens tänkta målgrupp. Språkligt sett så har den också ett kul anslag, lite gammaldags men som passar perfekt för den semi-gotiska version av London och England som Stroud målar upp, smaka på den här från den engelska versionen: ”Of the first few hauntings I investigated with Lockwood & Co. I intend to say little, in part to protect the identity of the victims, in part because of the gruesome nature of the incidents, but mainly because, in a variety of ingenious ways, we succeeded in messing them all up.”. Jag älskar’t!

I slutändan är det alltså inte så tokigt alls, utan rätt läsvärt såhär i höstmörkret, och jag tror och hoppas att i och med att vi nu introducerats till karaktärerna får en betydligt bättre läsupplevelse i del två, som kommer på svenska i vår!
Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

PAX – två recensioner för priset av en!

9789163879135Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell, illustrationer av Henrik Jonsson

Beskrivning: ”Populära Åsa Larsson, känd för sina kriminalromaner, debuterar för mellanåldern. I samarbete med författaren och forskaren Ingela Korsell och tecknaren Henrik Jonsson har hon skapat ett unikt urban fantasy-epos. Serien ”PAX” är ett actionfyllt drama om magi, som utspelar sig mitt i dagens Mariefred. 

I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år. 
Väktarna Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men i takt med att de blir äldre börjar bibliotekets magiska skydd försvagas. Bröderna Alrik och Viggo visar sig vara utvalda för att hjälpa till att försvara biblioteket mot de mörka krafter som vill ta makt över det. 

Alrik och Viggo måste använda både styrka och list för att övervinna alla övernaturliga otyg som väcks till liv i staden. Men pojkarna har också strider att utkämpa i sitt vardagsliv. Det finns ett killgäng i skolan som gör livet svårt. De har en mamma som de längtar efter, men som inte är att lita på. Och de måste kämpa med sin natur, den där ilskan som exploderar i huvudet, eller den där handen som liksom av sig själv tar grejer och stoppar i fickan.”

9789163879128Omdöme: Jag såg Åsa Larsson på TV häromdagen, på Gokväll tror jag, där hon fick prata lite om den här bokserien i tio delar som hon skrivit i samarbete med Ingela Korsell och Henrik Jonsson som tecknat både Fantomen och Batman(!), och jag blev väldigt nyfiken. Tanken med den här bloggen är ju lite att fundera lite på böcker som jag själv skulle fastnat för när jag var i mellanåldern eller däromkring, och de här kändes som nåt som kanske skulle passat.

Och om jag gillade dem nu, då hade jag nog älskat dem då!

Jag bryr mig nämligen inte särskilt mycket om deckare. Det är en genre som för mig är helt ointressant just nu. Jag såg Gone Girl på bio för ett tag sen, och om den är baserad på det bättre i den genren, ja då kan det vara för mig. Så Åsa Larsson, lägg ner den delen av ditt författarskap och ägna dig åt det här istället, så kommer landets 9-12-åringar att vara dig evigt tacksamma (och troligen en hel del högläsande föräldrar också).

Ty mina vänner, det här är nåt jag tycker väldigt mycket om. Nordisk mytologi, spänning, bra huvudpersoner som är lätta att relatera till, en häxmästare som ser ut lite som Wolverine, riktigt snygga svartvita seriebilder som känns lite skönt retro, och cliffhangers i varje kapitel.  What’s not to like? Urban fantasy likt en viss Engelsfors-trilogi, men för en något yngre målgrupp. Och det är detaljer som att bok två börjar på kapitel 20 som gör att en sån som jag myser till lite extra. Jag gick faktiskt ut och googlade på både nidstång och kyrkogrim när jag läst klart, så det är lite allmänbildande läsning dessutom.

Grejen är så här: Omslagen och färgsättningen gör att en av de mest svårflörtade läsarkategorierna, nämligen småkillar i mellanstadiet, faktiskt kan bli intresserade. Jag har pladdrat om det här massor av gånger, att ett omslag MÅSTE vara säljande, och här tycker jag att det verkligen fungerar över förväntan. Jag vet att sambon hade med sig de här till nåt bokprat och kidsen blev superintresserade! Och självklart kan både killar och tjejer läsa det här, det är inte så jag menar att den är 100% ”killbok” men min känsla är att jag själv som 11-åring hade dragits som en geting till läskeblask om jag sett den här på biblioteket hemma i Skåne.

Det som också fungerar är huvudpersonerna Alrik och Viggo. De har ett jättefint band mellan sig som bröder som haft en strulig uppväxt, men de är inte helt perfekta utan kan ryka ihop ibland också, och känns både trovärdiga och sympatiska. visst känns de ibland som yngre Sam och Dean Winchester från Supernatural, men det är ju i min värld bara bra… Det samma gäller övriga karaktärer – de känns trovärdiga. Vissa är däremot rätt långt ifrån sympatiska!

Det är lite skräckkänsla ibland och innehållet kan vara lite väl rysligt för de yngre läsarna, men det är i så fall ett riktigt bra tillfälle i akt att som förälder vara med och läsa och diskutera, och för de lite äldre läsarna finns det väl få saker som är mer spännande än ett tecknat avhugget hästhuvud?

Jag rekommenderar varmt de här böckerna och hoppas verkligen på att Larsson och co. kan hålla samma höga kvalitet hela serien igenom.

Tack till förlaget för recensionsexemplaren!

Köp del 1 på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholm

Del 2: CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm

Eller som vanligt, den lokala bokhandlaren!

Ibland blir skogen vred

ibland_blir_skogen_vred-ahlund_rebecka-27303511-3287200774-frntlFörfattare: Rebecka Åhlund

Beskrivning: ”Det blir mycket bättre på kollo än vad Ella först tänkt, men allt är inte bara kanotutflykter och brännboll. På nätterna smyger de ut i skogen, trots att det är strängt förbjudet. Det är som om de vet att något kommer att hända – men de har ingen aning om vad.

Vad ska Dylan göra med Tjocke-Jimmy och hans polare som bara ger honom problem? Vad känner egentligen Ella för Dylan? Vem är tjejen med rosa hår som ingen träffat förut? Ibland blir skogen vred handlar om kollo, kärlek och kompisar. Och en mörk, magisk skog.

Rebecka Åhlund är kritiker och krönikör som älskar att skrämma barn. I en fristående fortsättning på kritikerrosade debuten Flickan på tavlan fortsätter hon att undersöka relationer, skogar och hemska skrönor.”

Omdöme: Jag har bara goda minnen från när vi åkte på lägerskola i mellanstadiet. Det var en gammal röd byggnad vid en trevägskorsning bredvid en gammal kyrka, en skogssjö och en skånsk lövskog runt alltihop. Stället ligger bara några kilometer in i skogen från där jag växte upp, men som ni förstå är det ju prime location för lite mysrysliga skräckhistorier för mellanstadiebarn. Och visst var det lite läskigt, jag menar mörka sjöar och en kyrkogård på andra sidan fönstret! Därför var det lite spännande att ta sig an den här när sambon bad om det, en bok som är avsedd för lite yngre läsare än de böcker som vanligtvis recenseras här.

Jag tänkte alltså en hel del på Tåssjö Lägerskola när jag läste den här. Skillnaden är ju att huvudpersonen Ella och de andra personerna vistas på sitt sommarkollo betydligt längre än några dagar, och det påstås att folk försvunnit i skogarna runt kollot.

Åhlund lyckas få fram en bra  och kuslig stämning i boken – den ligger helt rätt i ton och nivå för den tänkta målgruppen 9-12 år. Själv är jag väldigt svag för konceptet ”magisk skog” och när historierna knyter an till folksagor och liknande, så även det är något jag ser som väldigt positivt. Själva mysteriet är kanske inte direkt svårt att räkna ut, men lite av charmen ligger ju i att få känna sig smart men ändå vilja veta om man har rätt i sina gissningar, så det gör inte så mycket. Däremot kan jag tycka att Åhlunds karaktärer ibland är så pass klichéartade att de gränsar till karikatyrer – karaktären Lo är lite rebellisk av sig och det kan jag köpa, men hon behöver kanske inte hela kitet med rosa spretigt hår, pandasminkning, svarta kläder, kritvit hud och näsring? Å andra sidan kanske klichéerna fyller en viktig funktion i den här typen av litteratur för igenkänning och underlättande för att kunna sortera in de olika personerna i respektive fack och därmed underlätta läsningen? Det kanske ni som är mer inlästa på litteratur för 9-12 och strax däröver kan svara på, vore väldigt intressant att veta.

Är man ute efter en bok som faktiskt kan vara spännande för både killar och tjejer och inte är väldigt lättskrämd så ska man nog ta sig en liten titt på den här. Och jag älskar titeln!

Köp boken hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Rävsång

atn1024_Rävsång-3D-bok_2014Författare: Christin Ljungqvist

Beskrivning: ”Finns pappa är död, söp ihjäl sig. Finn vill gå vidare, men det är som att det inte går, som att något hindrar honom och resten av familjen. Något i lägenheten, som har att göra med sakerna som plötsligt försvinner, tv:n som ibland sätts på av sig själv, och Finns mystiska huvudvärk. Ingenting blir heller lättare av att det flyttar in en tjej på våningen under, med en utstrålning som gör Finn mållös.”

Omdöme: Så är alltså miniprojektet att läsa Ljungqvist över för den här gången. Rävsång skiljer sig en hel del från de tidigare böckerna. De övernaturliga inslagen finns kvar, och karaktären Hanna så blivit den röda tråden finns än en gång med, fast kommer ändå inte fram förrän ganska sent i boken.

Framför allt skiljer sig språket åt jämfört med tidigare. De tidigare så långa meningarna med oändliga satsradningar har nu kortats ner till raka motsatsen. Jag tänker mig att det ska reflektera Finns stammande, men för de som förälskat sig i Ljungqvists språk kanske det känns lite tråkigt.

Jag gläder mig åt att det här är en bok om främst familjrelationer, men även manlig vänskap och sorgearbete. Även om Finn och hans vänner drar lite mer åt hipsterhållet än vad jag skulle vilja umgås med, så tycker jag att de känns trovärdiga och varierade. Finn känns också sympatisk – jag förstår varför han gjort som han gjort, och hans inre resa där han börjar förstå hur hans handlande påverkat sin omgivning och hur lik han är sin döda pappa känns både logisk och sorglig.

Men utöver det händer det ju inte så fantastiskt mycket i boken. Den rullar på liksom, och jag kan sakna lite av drivet som fanns i de tidigare böckerna – i dem fick jag nån sorts känslor som genomsyrade dem, men så händer aldrig riktigt här. Jag läste i godan ro, och jag vill ju understryka att jag tycker att boken är bra, men att jag inte blev riktigt lika berörd som tidigare. Däremot är det roligt att se att Ljungqvist hela tiden utvecklas och söker nya teman, samtidigt som kärnan i hennes berättande är densamma.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Fågelbarn

fagelbarn-ljungqvist_christin-21663669-64010839-frntlFörfattare: Christin Ljungqvist

Baksidestext: ”Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?”

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?

Första raden: ”Den dagen var hela familjen med, det var pappa, mamma, Jens, Samuel och Hanna.”

Omdöme: Projekt Skogsdjur fortsätter alltså med Christin Ljungqvists andra bok. Den här gången får en av birollerna i Kaninhjärta, Hanna, kliva fram och bli huvudperson. Rent kronologiskt utspelar sig den här också innan Kaninhjärta, men det spelar egentligen ingen roll för läsningen som sådan. Snarare blir det så att Fågelbarn ger lite mer kött på benen åt en av de mer intressanta karaktärerna i Kaninhjärta.

Till skillnad mot just Kaninhjärta, som jag tyckte hade ett mer tragiskt skimmer över sig, är den här mer direkt otäck.Kanske för att Ljungqvist i den här ändå låter det övernaturliga ta ett litet steg bakåt och istället ger sig in på en mer psykologisk form av skräck, där familjen mer eller mindre lever i ett skräckvälde där Jens är en så otroligt obehaglig och våldsbenägen karaktär. Han kan faktiskt vara den obehagligaste unge jag någonsin läst om. Ljungqvist hoppar mellan att beskriva Hannas uppväxt och förhållandena i familjen i dåtid, och blandar detta med en nutidsskildring där Hanna står i centrum för den trasiga familj som blivit kvar när båda sönerna avlidit av olika orsaker. Det är en stark uppväxt- och frigörelseskildring, där även föräldrarna tar centrala roller, vilket jag ofta saknar i böcker i många böcker riktade mot unga vuxna.

Det är alltså väldigt mycket som är bra med den här, men ändå griper den ändå inte tag i mig riktigt lika mycket som Kaninhjärta, men vi snackar gradskillnader, inte mer än så. Läsvärt är det absolut, speciellt nu när hösten är på gång och lite rysligare böcker passar bra!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholms.

Kaninhjärta

kaninhjarta-pocket_3DFörfattare: Christin Ljungqvist

Baksidestext: Marys haka studsade mot bröstet och hon hängde med huvudet. Spökkvinnan smälte samman med hennes rygg och kvinnans ansikte framträdde över Marys som en färgad plastfilm, tät men ändå genomskinlig så Marys former syntes därunder. Henns huvud rätades upp och spökkvinnan såg på Anne över Marys stängda ögonlock.

”Livet handlar om vägval.” Spökkvinnan hade en annorlunda röst, mörkare och med en annan dialekt än Marys. ”Jag sa att ni inte skulle åka hemifrån.”

Mary och Anne är tvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. Tillsammans utgör de ett medium; Mary lånar ut sin röst och Anne hör. Till synes av en slump blir de en del av en medial grupp som söker efter en försvunnen liten flicka, och det sökandet förändrar och splittrar dem. Mary blir besatt av att hitta flickan, medan Anne gör allt hon kan för att följa spökkvinnans råd och vända om. Men den väg de valt leder oundvikligen utför.

Första raden: ”Mary betyder Maria som betyder, man vet inte riktigt, men det kan betyda upprorisk eller bitter eller motspänstig och det stämmer precis för sådan var Mary.”

Omdöme: Jag är ju inte direkt först på bollen med den här, men bättre sent än aldrig, eller hur? Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debutroman och blandar både en historia om syskon- och familjerelationer, spöken, ett försvunnet barn och Kent-låtar. Det låter mycket, och det är det också, så därför blir jag så glad att hon faktiskt ror iland alltihop, och på ett sätt som ser så enkelt ut men som säkert var väldigt svårt.

Jag har i nåt gammalt blogginlägg raljerat lite om New Age och ”hitta din inre indian” och sånt, och naturligtvis inbegriper detta även en tro på övernaturligheter och spöken och sånt där, så till min stora förvåning köper jag det rakt av när jag läser Kaninhjärta, och kommer på mig själv att tycka ”men varför lyssnar de inte på det mediala Scooby Doo-gänget?”. Boken som sådan har en genomgående känsla av att tragedin väntar runt hörnet, och man sitter hela tiden och väntar på när olyckan väl ska komma. Det är inte någon hemlighet på något sätt, men eftersom man vet om det sen första meningen i boken så ligger det och lurar i bakhuvudet hela tiden. För mig är det ganska ovanligt att jag sitter och spänner mig så, och det är nåt som faktiskt imponerar!

Språkmässigt ägnar sig Ljungqvist åt långa, långa, låååååånga meningar, och gärna staplande av huvudsats på huvudsats på huvudsats. Jag vet att jag själv gör det rätt ofta, så för mig spelar det inte så stor roll. Det fungerar alltså för det mesta rätt bra eftersom det ger en viss sorts stämning när man läser, men ibland gör det att man tappar hur meningen faktiskt började och blir tvungen att läsa om några rader, och då faller man liksom ur den här läsbubblan man ska befinna sig inom.

Jag tycker ändå att det är en bok som jag är väldigt glad att jag läste, och framförallt att den höll för den hype jag lyckats bygga upp i mitt eget huvud! Det är riktigt skickligt skrivet, det är spännande och sorgligt på samma gång, och det är faktiskt en bok som jag läste på två sittningar, och det är alltid ett väldigt bra betyg.  Jag blev dock lite ledsen att höra att den knappt varit utlånad på det bibliotek min sambo jobbar på, så jag hoppas att den hittat sina läsare på andra ställen.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.